För tidigt född - Del 4
Vi "flyttade" in i familjerummet och hade nu Freja hos oss. Hon var ju tvungen att sola i omgångar eftersom hon hade gulsot. Det var heller nått som inte jag hade nån som helst aning om vad det innebar, sköterskorna förklarade för mig att det är väldigt vanligt att för tidigt födda barn får gulsot och att även fullgångna barn kan få sola för att få ner billirubinet som ämnet heter som blir för högt. Men jag blev på grund av detta ännu mer orolig. För att hon fick sola i så många omgångar och att billirubinet höjdes igen efter bara någon dag när hon hade fått sola. Det gav aldrig med sig.
Freja tog blodprov på blodprov och jag led inombords när hon såg helt blåslagen ut. De stack ju henne överallt, i armarna, i benen, händerna. Ja på alla ställen som fanns för att hitta ett nytt bra kärl för alla prover. Men hon var en så stark och snäll tjej, bara hon fick snutta på den där goda sockerlösningen så sa hon inte ett pip. Hon var så duktig. Men nu ville jag bara att det skulle vara över.
Jag fick upp hoppet flera gånger över att få åka hem med hemsjukvård, där det kommer hem en sköterska till en ibland, kommer inte ihåg hur ofta men för att hjälpa med vägning och amning osv. Men så fort jag fick upp hoppet så kom beskedet att billirubinet hade gått upp igen och att vi fick ligga kvar för att hon behövde sola. Tror det skedde 3 gånger totalt. Och hela min värld rasa samman för varje gång och jag kände att jag mådde så dåligt över hela den här situationen att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Under den här tiden fick inte jag vara mamma till henne, utan jag fick vara hennes sköterska. Som tog hand om henne, självklart ville jag göra så mycket jag bara kunde själv med henne då. Men idag när man ser tillbaka önskar man att sköterskorna hade kunnat skött den biten så jag bara fick vara mamma och koncentrera mig på det.
Var tredje timme skulle hon matas genom sonden, och jag skulle pumpa efter varje mål för att få igång mjölken och för att få fram bröstmjölk till henne som vi kunde ge istället för ersättningen. Så det blev inte mycket sömn.
Ett exempel är att vid 12 skulle hon sondas, innan jag började sondmata henne skulle blöjan bytas och sonden kollas så att den låg i magsäcken genom att använda sprutan för att se om man fick upp maginnehåll, det tog kanske 40-45 minuter. Efter det skulle jag pumpa som tog en halvtimme, efter det skulle jag ut i rummet och märka mjölken så dom kunde förvara den åt mig tills nästa matning. Då hade klockan redan blivit halv två och klockan ringde igen vid 3. Så höll jag på dygnet runt under hela vistelsen på neonatalen som varade i ca. 2 veckor. Så det var inte så undligt att man var psykiskt och fysiskt helt slut. Jonas hjälpte självklart till med sondmatningen så jag fick sova en halvtimme extra, jag var ju endå tvungen att gå upp och pumpa i varje fall.
Sen skulle även jag skriva upp på ett schema hon hade, varje gång hon kräktes, kissade, bajsade och hur mycket hon vägde. Även skulle jag ta tempen med jämna mellanrum för att se så den låg bra. Så tiden försvann liksom, till att bara få koncentrera sig på att vara mamma. Utan i mitt huvud snurrade hela tiden tankarna till sondning, vägning, och all skötsel kring henne. Sen även träna på att amma så ofta jag kunde efter varje måltid, så hon så fort som möjligt skulle kunna bli av med sonden och amma från mig.
Freja tog blodprov på blodprov och jag led inombords när hon såg helt blåslagen ut. De stack ju henne överallt, i armarna, i benen, händerna. Ja på alla ställen som fanns för att hitta ett nytt bra kärl för alla prover. Men hon var en så stark och snäll tjej, bara hon fick snutta på den där goda sockerlösningen så sa hon inte ett pip. Hon var så duktig. Men nu ville jag bara att det skulle vara över.
Jag fick upp hoppet flera gånger över att få åka hem med hemsjukvård, där det kommer hem en sköterska till en ibland, kommer inte ihåg hur ofta men för att hjälpa med vägning och amning osv. Men så fort jag fick upp hoppet så kom beskedet att billirubinet hade gått upp igen och att vi fick ligga kvar för att hon behövde sola. Tror det skedde 3 gånger totalt. Och hela min värld rasa samman för varje gång och jag kände att jag mådde så dåligt över hela den här situationen att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Under den här tiden fick inte jag vara mamma till henne, utan jag fick vara hennes sköterska. Som tog hand om henne, självklart ville jag göra så mycket jag bara kunde själv med henne då. Men idag när man ser tillbaka önskar man att sköterskorna hade kunnat skött den biten så jag bara fick vara mamma och koncentrera mig på det.
Var tredje timme skulle hon matas genom sonden, och jag skulle pumpa efter varje mål för att få igång mjölken och för att få fram bröstmjölk till henne som vi kunde ge istället för ersättningen. Så det blev inte mycket sömn.
Ett exempel är att vid 12 skulle hon sondas, innan jag började sondmata henne skulle blöjan bytas och sonden kollas så att den låg i magsäcken genom att använda sprutan för att se om man fick upp maginnehåll, det tog kanske 40-45 minuter. Efter det skulle jag pumpa som tog en halvtimme, efter det skulle jag ut i rummet och märka mjölken så dom kunde förvara den åt mig tills nästa matning. Då hade klockan redan blivit halv två och klockan ringde igen vid 3. Så höll jag på dygnet runt under hela vistelsen på neonatalen som varade i ca. 2 veckor. Så det var inte så undligt att man var psykiskt och fysiskt helt slut. Jonas hjälpte självklart till med sondmatningen så jag fick sova en halvtimme extra, jag var ju endå tvungen att gå upp och pumpa i varje fall.
Sen skulle även jag skriva upp på ett schema hon hade, varje gång hon kräktes, kissade, bajsade och hur mycket hon vägde. Även skulle jag ta tempen med jämna mellanrum för att se så den låg bra. Så tiden försvann liksom, till att bara få koncentrera sig på att vara mamma. Utan i mitt huvud snurrade hela tiden tankarna till sondning, vägning, och all skötsel kring henne. Sen även träna på att amma så ofta jag kunde efter varje måltid, så hon så fort som möjligt skulle kunna bli av med sonden och amma från mig.
Den här tiden skulle varit den bästa i mitt liv, men det är en sån extrem känsla idag. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka dit, till hur dåligt jag mådde under den perioden. Det är så ledsamt, jag vill också vara med om den där tiden efter förlossningen när man hamnar på bb, med sin bebis får gå och äta frukost tillsammans med sin sambo och sin nyfödda bebis och sen dagen efter åka hem. Jag skulle så gärna vilja känna och veta hur den känslan känns.
Under tiden på neonatalen levde jag i en bubbla, jag kom inte ur den. Jag grät nästan dygnet runt, jag ville inte äta bara vara med Jonas och Freja. Men jag spelade fortfarande stark inför familj och vänner. Jag föröskte mest skriva sms med min familj och mina vänner för jag visste att jag inte kunde prata i telefonen med någon eftersom jag inte skulle kunna hålla tillbaka tårarna. Annars valde jag tillfällena klokt där jag visste att jag kunde hålla tårarna inne för en stund, då kunde jag passa på att ringa. Jag ville ju visa folk att jag var lycklig och glad inte att jag var ledsen och ett vrak. För vad var jag egentligen ledsen för? Hon mådde ju bra?
Under tiden på neonatalen levde jag i en bubbla, jag kom inte ur den. Jag grät nästan dygnet runt, jag ville inte äta bara vara med Jonas och Freja. Men jag spelade fortfarande stark inför familj och vänner. Jag föröskte mest skriva sms med min familj och mina vänner för jag visste att jag inte kunde prata i telefonen med någon eftersom jag inte skulle kunna hålla tillbaka tårarna. Annars valde jag tillfällena klokt där jag visste att jag kunde hålla tårarna inne för en stund, då kunde jag passa på att ringa. Jag ville ju visa folk att jag var lycklig och glad inte att jag var ledsen och ett vrak. För vad var jag egentligen ledsen för? Hon mådde ju bra?
Depressionen kom ju på köpet med allt det här, vet inte om det hade med att göra att jag inte var förberedd på allt som hände eller så skulle depressionen funnits där oavsett men att den blev värre med allt som skedde runt omkring. Depressionen fortsatte även när vi kom hem, gulsoten hade ju fortfarande inte då gett med sig så vi var fortfarande inskrivna men var på permission hemma. Men vi fick istället åka in till sjukhuset varannan dag för att ta prover och kolla så inte billirubinet gick upp för mycket. Jag var supernojjig hemma, kollade henne hela tiden. Ville inte träffa folk, försökte vara glad och skriva hur glad och lycklig jag var. Men så var det ju inte. Jag var självklart glad och lycklig för att Freja fanns men depressionen tog över, men det ville jag ju inte visa. Jag hatar att visa mig svag och ledsen och förstörd inför mina nära och kära så jag höll allt inne.
Det tog månader innan det här började lätta, jag kommer faktiskt inte ihåg när det släppte men det tog många månader. Men en dag kände jag mig trygg med mammarollen jag blev gladare och gladare. Jag kunde ju det här, jag var en bra mamma, och nu kunde jag koncentrera mig på det, äntligen.
Bild 1 - Dags för blöjbyte och check av sond
Bild 2 - En sovande Freja på neonatalen innan vi fick ett familjerum
Bild 3 - Frejas egna lilla namnskylt med fotavtryck på hennes lilla sovvagn.
Bild 4 - En helt slut mamma som inte riktigt mår som hon väntat sig.
Bild 5 - När Freja sola var det som att bo i solarium.
Bild 6 - Freja var tvungen att ha små tygsolglasögon och en gasbinda över för att skydda sina ögon när hon sola.
Bild 7 - Freja tyckte det var ganska så skönt att sola, varmt och skönt.
Bild 8 - ÄNTLIGEN, vi fick komma hem!
Bild 9 - Första natten hemma i hennes egna säng
Bild 10 - Efter bara några dagar så slet Freja ut sonden hemma, och vi behövde aldrig sätta in den igen. För helt plötsligt så klarade hon av att amma helt på egen hand. Här en gosig Freja utan sond med pappa Jonas!
Bild 1 - Dags för blöjbyte och check av sond
Bild 2 - En sovande Freja på neonatalen innan vi fick ett familjerum
Bild 3 - Frejas egna lilla namnskylt med fotavtryck på hennes lilla sovvagn.
Bild 4 - En helt slut mamma som inte riktigt mår som hon väntat sig.
Bild 5 - När Freja sola var det som att bo i solarium.
Bild 6 - Freja var tvungen att ha små tygsolglasögon och en gasbinda över för att skydda sina ögon när hon sola.
Bild 7 - Freja tyckte det var ganska så skönt att sola, varmt och skönt.
Bild 8 - ÄNTLIGEN, vi fick komma hem!
Bild 9 - Första natten hemma i hennes egna säng
Bild 10 - Efter bara några dagar så slet Freja ut sonden hemma, och vi behövde aldrig sätta in den igen. För helt plötsligt så klarade hon av att amma helt på egen hand. Här en gosig Freja utan sond med pappa Jonas!
Kommentarer