För tidigt född - Del 3
Freja kom ut vid lite över nio på kvällen, och blev förd ner till neonatalen. Jonas följde med henne ner dit medans jag blev ompysslad på förlossningen. Sen kom han upp och berättade att läkarna sagt att allt såg bra ut att hon nu ligger på en värmedyna och är uppkopplad till en maskin som håller koll på hennes hjärtslag och syresättning och så vidare.
Jag var helt inne i min bubbla då, jag ville ner och träffa henne men jag hade liksom ingen brådska. Tror det var vid lite innan tolv igen jag fick se henne igen då vi skrevs ut från förlossningen. Jag kommer ihåg att jag såg henne där i den där lilla "lådan", jag såg en skärm med hjärtslag och syresättning och även den där slangen i näsan. Jag visste att Jonas hade nämnt sonden tidigare när han kom upp på förlossningen, men det var då inget jag reflekterade över, förrän nu. Jag hade ju ingen aning om att hon skulle behöva en sond, att hon skulle vara så trött så hon inte orkade snutta på mig.
Hur länge skulle hon behöva sonden, skulle inte vi snart få åka hem? Då kan hon ju inte ha den där slangen i näsan? Jag var verkligen inställd på att snart få åka hem, men så blev det ju inte men det visste jag inte än då.
Sköterskerna berättade att allt såg jätte bra ut och att hon var en stark tjej. Jag visste inte om jag kunde peta på henne, men efter en stund kom en sköterska in och frågade om jag ville ta upp henne och ligga känguru med henne och självklart ville jag det.
Det var då jag fick en snudd av den där känslan som alla nyblivna föräldrar pratat om, men jag började gråta. Men inte för den anledning jag ville, utan all den oro som helt plötsligt kommit upp och rädslan över att det skulle hända henne någonting. Även fast läkarna och sköterskorna sa att det var bra med min tjej så var jag endå rädd, jätte rädd. Jag fick dom där riktiga mammakänslorna i vågor, ena stunden var dom där och andra inte. Och känslorna satte sig aldrig utan de kom och gick som dom ville.
Efter någon timme ville jag bara gå upp och sova, vi var tvugna att lämna henne på neonatalen eftersom alla familjerum var upptagna. Så vi skulle sova uppe på bb själva utan henne. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det på något sätt var skönt för jag skulle kunna få sova. Jag ville sova bort smärtan och alla känslorna. Det kanske låter hårt, men det var exakt det jag kände. Men sova kunde jag inte i alla fall, för mina tankar var på neo med Freja. Tillslut bad jag om en sömntablett, och har för mig att jag somna hyffsat fort. Men sov oroligt och när jag vaknade kändes det som jag aldrig hade somnat.
Morgonen kom och vi hade turen att när vi kom ner till henne efter frukost, så fanns det ett familjerum ledigt. Där skulle vi få spendera tiden och ha Freja hos oss varje natt vi låg där.
Fortsättning följer i del 4
Bild 1 - Vårt familjerum på neonatalen
Bild 2 - Sängen där jag spendera nästan 2 veckor
Bild 3 - Första kvällen i familjerummet med Freja hos oss
Bild 4 - En trött Jonas, som försökte få tiden att gå genom lite candy crush!
Jag var helt inne i min bubbla då, jag ville ner och träffa henne men jag hade liksom ingen brådska. Tror det var vid lite innan tolv igen jag fick se henne igen då vi skrevs ut från förlossningen. Jag kommer ihåg att jag såg henne där i den där lilla "lådan", jag såg en skärm med hjärtslag och syresättning och även den där slangen i näsan. Jag visste att Jonas hade nämnt sonden tidigare när han kom upp på förlossningen, men det var då inget jag reflekterade över, förrän nu. Jag hade ju ingen aning om att hon skulle behöva en sond, att hon skulle vara så trött så hon inte orkade snutta på mig.
Hur länge skulle hon behöva sonden, skulle inte vi snart få åka hem? Då kan hon ju inte ha den där slangen i näsan? Jag var verkligen inställd på att snart få åka hem, men så blev det ju inte men det visste jag inte än då.
Sköterskerna berättade att allt såg jätte bra ut och att hon var en stark tjej. Jag visste inte om jag kunde peta på henne, men efter en stund kom en sköterska in och frågade om jag ville ta upp henne och ligga känguru med henne och självklart ville jag det.
Det var då jag fick en snudd av den där känslan som alla nyblivna föräldrar pratat om, men jag började gråta. Men inte för den anledning jag ville, utan all den oro som helt plötsligt kommit upp och rädslan över att det skulle hända henne någonting. Även fast läkarna och sköterskorna sa att det var bra med min tjej så var jag endå rädd, jätte rädd. Jag fick dom där riktiga mammakänslorna i vågor, ena stunden var dom där och andra inte. Och känslorna satte sig aldrig utan de kom och gick som dom ville.
Efter någon timme ville jag bara gå upp och sova, vi var tvugna att lämna henne på neonatalen eftersom alla familjerum var upptagna. Så vi skulle sova uppe på bb själva utan henne. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det på något sätt var skönt för jag skulle kunna få sova. Jag ville sova bort smärtan och alla känslorna. Det kanske låter hårt, men det var exakt det jag kände. Men sova kunde jag inte i alla fall, för mina tankar var på neo med Freja. Tillslut bad jag om en sömntablett, och har för mig att jag somna hyffsat fort. Men sov oroligt och när jag vaknade kändes det som jag aldrig hade somnat.
Morgonen kom och vi hade turen att när vi kom ner till henne efter frukost, så fanns det ett familjerum ledigt. Där skulle vi få spendera tiden och ha Freja hos oss varje natt vi låg där.
Fortsättning följer i del 4
Bild 1 - Vårt familjerum på neonatalen
Bild 2 - Sängen där jag spendera nästan 2 veckor
Bild 3 - Första kvällen i familjerummet med Freja hos oss
Bild 4 - En trött Jonas, som försökte få tiden att gå genom lite candy crush!
Kommentarer