EmelieElina

Den 27 december var Mattias och Louise här på en fika. Jag var på mitt sämsta humör och tjatade på Jonas att jag ville åka till ikea och handla allt det sista som behövdes. Spjälsäng och lite annat. Jonas var dock inte så sugen som jag. Men han la sig för mina gravidhormoner och vi åkte. 

Jag kom ihåg att jag blev galen när trådbackarna jag ville köpa som jag hade tittat på tidigare inte fanns. Hela min värld var påväg att rasa samman för de där jäkla trådbackarna. Jag gick med tunga steg men det gick framåt, tur att det fanns sängar och soffor att sätta sig och vila i var tionde minut. I det här läget tänkte jag inte på att ta det lugnt utan var vid den här tiden helt säker på att hon skulle stanna i min mage till v.40. 

Vi hittade i alla fall en byrå och annat till Frejas kommande rum och även en spjälsäng. I slutet på ikearundan kände jag att magen började att säga ifrån. Men tänkte inte mer på det, utan att det var för att jag hade varit igång att det snart går över. Och det gjorde det ju, åtminstone för en stund. 

Väl hemma så skulle Jonas in till stan med Mattias och handla lite annat. Så han bar in alla saker och sa strikt till mig att jag skulle låta detta vara nu och vila. Jag kommer även ihåg att Mikaela kom hit en snabbis efter Jonas hade åkt och pratade lite så då tog jag det faktiskt lugnt som Jonas hade påpekat att jag skulle. 

Efter Mikaela hade åkt satte jag mig i soffan, i tio minuter. Sen kunde jag inte hålla mig, det kan ju inte vara så farligt och börja montera lite. Jag började sakta men säkert, och skulle sen lyfta bort en kartong som stog på en annan. Och då sa det bara klick och det började rinna. Först blev jag helt still och chockad tills jag kom på att det där måste ju vara vattnet som gick. Jag fick i början panik, men fort så blev hela jag lugn och peppad att nu är det snart dags. Jag visste ju inte vad det skulle innebära att få ett för tidigt fött barn och depressionen som senare skulle sätta sig, jag hade inte en aning. Jag hade aldrig fått någon information hur det skulle gå till med ett prematurt barn. 

Väl inne på bb så konstatera läkaren att det inte gick och stoppa, för förlossningen var redan igång. Och när sköterskan kom och sa att det skulle komma upp en annan sköterska från neonatalen och berätta lite mer om prematura barn och vad som händer efteråt, då börade jag fundera lite. Är det nått speciellt med att få för tidigt? Det är väl som alla andra barn man får? Man får vara kvar på bb i 1-2 dygn för att sedan åka hem? Riskerna är väl lika stora som ett normalfött barn har? Ja, ni förstår jag hade aldrig läst om andra förtidiga barn och vad det innebar så jag hade verkligen ingen aning. 

Förlossningen gick snabbt, prematura barn är oftast väldigt snabba ut. Och när hon väl kom ut så fick jag upp henne på mitt bröst en kort stund innan de sprang ut med henne med barnläkare och sköterska och vilka de nu var. Jag var fortfarande i chock att jag hade nu en bebis en liten flicka. Skulle man inte känna mer? Var är den här känslan som alla pratar om? Jag hade inte den tror jag i alla fall inte. Jag vet inte om det var för att jag var orolig för vad som kunde hända, att kroppen stängde av alla känslor för att skydda sig själv om något skulle inträffa. Jag visste ju nu lite mer vad det skulle innebära med att hon kom för tidigt nu, men jag hade ju fortfarande inte en aning om hur mycket mer jag skulle få veta. 

Fortsättning följer i del 3. 

Första bilden - Denna bilden är tagen några minuter innan vi for iväg till ikea, inte en tanke på att några timmar senare skulle vi få en dotter.
De andra bilderna är lite random bilder från förlossningen och precis efter Freja hade tittat ut.