EmelieElina

 

 

 

 

Prematur var ett ord som jag aldrig hade hört förrut innan Freja kom till världen. Prematur är ett ord för ett för tidigt fött barn. Ett barn som är född innan v.37. 

Freja var en väldigt stillsam tjej i magen och jag gick upp nästan 30 kg under min graviditet. Många älskar att vara gravida, men jag var en av dom som inte gjorde det. Jag älskade att veta att vår bebis låg där inne och när hon sparkade och bollade runt där inne såklart. Men jag hatade att vara stor, tjock, ha ont och vara som en stel ko.

Jag blev ganska stor fort, min bebismage syndes redan i v.10. Den var inte stor men den syntes. Jag började vanka redan i v.18 och gick redan då som jag var en gammal tant. Så ja, jag tyckte inte det var speciellt kul. Jag längtade och var så extremt peppad på att få föda och vår bebis skulle få komma ut. 

Jag hade längtat i så många år att få föda barn, så för den saken var jag inte rädd utan bara peppad. Jag ville vara med om det. Kunde det verkligen göra så ont? (Det fick jag ju veta sen, att det kunde det visst). 

I v.30 gjorde Freja ett försök att skrämmas, då jag fick sammandragningar och väldigt ont. Så Jonas och jag åkte upp till bb för att kolla läget. Jag trodde ju verkligen att vi skulle få åka hem så fort vi kom in, men de gjorde olika kontroller och vi blev inlagda för observation under natten. Jag fick behandling som de gör för att stoppa och lätta på sammandragningarna. Och de försvann och "faran" var över. Dagen efter fick vi åka hem, då efter ordination om strikt vila tills graviditen är fullgången. 

Det där med vilan var inte det enklaste, att ligga på sofflocket hela dagen mitt i en kommande flytt till vårt nuvarande hus. Ja, ni kanske hör. Det är inte så lätt. Sen fick även läkaren mig att känna det som att det inte var så farligt, att det kommer nog inte ske för tidigt. Bebisen kommer nog stanna kvar. 

Vi var även på en rutinkontroll en vecka efter detta skedde hos vår barnmorska. Hon såg att vi hade varit inne, och hon började prata på om att det var absolut inget att oroa sig för, att det är väldigt ovanligt att det sker. Så det gjorde mig ännu mer säkrare på att jag skulle gå full tid. Jag förstår ju självklart att det säkert är så. Men just idag skulle man hoppas att läkarna skrämde upp än lite mer och berättade redan då vad jag i sådana fall hade att vänta mig, så man skulle varit lite mer försiktig och förberedd. 

Jag började lätta mer och mer på gränserna och tillslut var jag nästan som vanligt igen. Jag försökte inte bära och ta det lugnt. Men när jag var själv hemma när Jonas var på jobbet, då ville jag ju stapla dom där kartongerna på varandra för att få det så snyggt som det bara gick bland alla kartonger. Och då, dum som man var gjorde man det. 

Jag vet inte om Freja hade stannat längre i magen även om jag skulle ha "skött" mig, men det skulle varit värt ett försök i alla fall. Läkarna hittade ju ingen orsak heller till varför, varför inte jag gick hela tiden och Freja ville ut. Många tror och även jag själv att jag inte är gjord för att bära ett barn i 40 veckor. Jag är väldigt kort, 152 cm och vägde då mellan 44 - 47 innan jag blev gravid. Min kropp orkade kanske inte lägga på sig så mycket i vikt. Eller så orkade bara Freja inte ligga där inne längre och gro. 

 

Fortsättning följer.