EmelieElina

Jag har fått så förbaskat ont längst bak i överkäken och nu har det även gått ner i underkäken. Jag har ju fortfarande inte fått mina visdomständer, men känner att det kan vara dom som spökar nu. Har som en knöl längst in i överkäken som gör så fruktansvärt ont och det blir bara värre och värre. Jag hatar verkligen att ha ont i munnen, det är bland det värsta som finns för jag tycker verkligen inte om att gå till tandläkaren. 
Det har hållt i sig ett bra tag nu och jag hoppas för allt i världen att det snart går över av sig själv att det bara är någon liten inflammation som inte behövs göras nått åt. Ja, det var min världsnyhet idag...haha. 

Freja snorar och snorar här hemma, det är ju konstigt att hon ska bli förkyld när hon är hemma från dagis och inte när hon går där. Annars brukar det ju vara tvärtom menar jag. Men idag var vi på busfabriken i alla fall och Mikaela följde med, men vi stannade inte så länge busade en stund och sen åt Freja lunch. Trodde det inte skulle vara så jätte mycket folk trots höstlovet, men jooo det var smockat! haha. Jag är ju van att vara där när det ungefär är 5-6 familjer på hela stället så var lite skillnad. 

Efter det har vi bara varit hemma och myst, och ska fortsätta mysa nu. Känns som klockan är så mycket nu så tidigt eftersom det blir mörkt lite efter 4, så det känns på något sätt att dagen är slut nu fast den egentligen inte är det. Förut när det var ljusare så gick vi ju alltid ut efter vi hade ätit mat där vid sex och var ute hela kvällen. Men nu är det så tråkigt att vara ute när det är mörkt på eftermiddagen. Men ikväll är det dags för att bada för Freja som hon älskar så då blir hon nog glad, och snart kommer ju även pappan hem så då blir hon nog ännu gladare :) 

Jaja, inga direkt välfyllda inlägg med intressant information. Men vi hörs endå! 

Idag blir vår lilla prinsessa hela 22 månader, det är inte klokt hur fort tiden går. Man vet att man har fått det sagt det till sig så många gånger att "vänta o se tills ni får barn hur fort tiden går då". Det är verkligen så sant, tiden bara springer iväg. När Freja var 6 månader tänkte jag att snart är hon väl några år och springer runt här hemma, och hur är det idag? Jo, just så :) 

Det är såå himla kul och spännande att se hur hon sakta men säkert utvecklas till en egen liten individ, vår alldeles egna lilla individ, åh man kan inte beskriva i ord hur mycket kärlek det finns till den lilla krabat. 

Dagarna som varit har inte det hänt så jätte mycket men lite rundor hit och dit har vi hunnit med. I Fredags var vi på barnkalas hos Oscar som fyllde 1 år. Sen har vi varit hos Frejas farmor och hälsat på och sen varit hemma och myst i trädgården och några skogpromenader med Frejas farfar :) 

Idag börjar ju höstlovet och Freja fick vara hemma och ha lite höstlov hon också eftersom jag endå är hemma. Så i veckan ska vi ha det riktigt mysigt. Har busfabriken inbokat i alla fall med Mikaela och Freja då såklart, sen får vi se vad som mer sker! 

Idag har vi även varit hos Carolina och Ellie och lunchat och varit i skogen en sväng i ruskvädret, alltid lika mysigt hos min fina vän och min lilla Elliebus. Freja och Ellie leker så himla bra ihop, och de skrattar o skojjar och jagar varandra, och det är så himla härligt att se! 

Jaja, nu ska vi ta och äta bullar jag och Freja! Mums! 

Vi hörs! 

När vi skolade in Freja på dagis var det en tuff start. Jag trodde ärligt talat att det skulle gå lättare än vad det gjorde.
De första dagarna fick man ju vara med, men hon höll sig hela tiden nära mig och ville ha mig vid sin sida hela tiden. De första gångerna jag testade att lämna henne bara i kanske tio minuter så var hon ledsen, och höll ännu hårdare i mig när jag väl kom tillbaka. 

Inskolningen var sen slut, och det var dags att lämna henne första veckan. Freja greppade tag om mig och vägrade släppa när jag skulle lämna henne till fröken. Det känns så tufft och mammahjärtat går i bitar för en stund. Den gången gick jag gråtandes till bilen och grät och grät och grät. Men efter en stund så ringde jag för att höra ifall hon lugnat sig och det hade hon. Så då kunde jag slappna av lite i varje fall. 

Första dagen var över och fröknarna sa det att hon hade varit ledsen från och till hela dagen och ville vara nära dom, sitta i knät eller i hennes vagn. Så de första veckorna var riktigt jobbiga. Både för mig och Freja. 
Men sen en dag började det lätta lite, hon sov fortfarande lite dåligt på dagis och ville helst vara nära fröknarna. Men hon började acceptera att hon skulle vara där nu. Hon grät fortfarande vid lämning, men det gick nu fort över och sen var det oftast lugn mestadels av dagen om hon inte var trött. Och gråt vid lämning hade jag ställt in mig på att så skulle det vara. 

Sommaruppehållet kom sen precis när Freja hade vant sig och började tycka det var kul att vara på dagis. Så sen vid starten nu i år i augusti så började det om och hon var ledsen igen. Men det  tog några veckor och idag är hon världens gladaste unge på dagis. Hon älskar det verkligen och babblar på som bara den när hon kommer hem, jag förstår dock inte så mycket av vad hon säger men hon berättar mycket om vad hon har gjort haha. 

När jag lämnar henne är det inte det minsta gråt längre utan hon räcker sig efter fröken och vinkar hej då till mig. Hon äter jätte bra och sover som en stock! Så ni som har barn som har en jobbig inskolningtid, det släppte för oss, så håll hoppet uppe om ni har en jobbig första tid på dagis med era barn! 

 

Hon har också utvecklats något enormt, eftersom Freja har varit lite "sen" med vissa saker så tror jag att det är väldigt bra för henne att få se och lära även på dagis och vilja göra som de andra barnen gör :) Så jag är en person som är för dagis helt enkelt, jag tror det är väldigt bra för barnen även om det kan vara en jobbig början! 

Nu har jag precis kommit hem efter att ha lämnat hjärtat på dagis. De skulle gå till skogen nu på morgonen, så Freja blir nog glad när hon får plocka sina ekollon som är favoritsysslan. Dock så har nu maginfluensan börjat på dagis, usch. Känns som Freja kommer få något snart eftersom hon inte har varit sjuk på så pass länge. Hon har ju bara varit lite snorig men inget mer på ca. 6 månader om inte längre. Så allt det där kommer väl komma igen känns det som. Men vi får hoppas att hon klarar sig :) 

Igår tog Carolina och jag och barnen en tripp till busfabriken, Freja älskar verkligen att vara där. Så fort vi klev ur bilen och hon såg var vi var så skrek hon rätt ut och gick mot dörren, helt överlycklig. Sen åt vi även lunch på leons. Så det blev en mysig förmiddag tillsammans med en fin vän och våra fina barn!

Idag börjar Jonas jobba sent, så vi ska passa på att handla lite och göra lite andra sysslor som behövs göras medans lillan är på dagis. Så nu är det dags att sätta igång och göra något vettigt. 

Vi hörs! 

 

 

Helgen är snart slut, i helgen har Jonas varit iväg på "fiskeresa" i skärgården i tre dagar. Så Freja och jag har haft mamma och dottermys hela helgen. Mikaela har varit här varenda kväll och gjort oss sällskap, och även Therese en dag. Skönt och bara umgås med goa vänner :) Och Freja älskar ju när det är besök här hemma, det bästa hon vet.

Men nu är Jonas hemma, så idag blir det söndagsmys med familjen. Tänkte ta oss en skogspromenad strax och leta lite svamp. Jag älskar verkligen skogen, det är så tyst och lugnt och skönt. Kanske kommer upp lite bilder senare från turen. 

Måste börja använda systemkameran lite oftare, jag glömmer hela tiden bort den. Den ligger bara i skåpet, drar mig från att använda den för den är så klumpig att gå o bära på när man är ute. Men som sagt nu måste jag bli bättre på det. Det blir ju sån skillnad på bilderna, och mitt fotointresse kanske väcks det liv igen. Vem vet? 

Ja mycket mer intressant har inte hänt denna helg förutom mys med lillan och mina fina vänner! 
Men vi hörs! 

 

 

De första dagiskorten har kommit! Jag har varit så spänd av förväntan. Fotografering som var gick bra, jag var lite orolig för hur det skulle gå eftersom att Freja är väldigt blyg och reserverad mot nya människor, lite svårflörtad. Men fotografen var väldigt bra och hon fick även sitta i mitt knä annars hade det nog inte gått lika bra. Fick ha en vit pläd i mitt knä, så fick hon sitta längst ut på mina ben med ryggen mot bakgrunden. 

Och det blev så fina bilder, nu känns det ännu mer i hjärtat hur stor hon börjar bli. Hon var nyss en liten bebis som låg och ammade. Nu är hon helt plötsligt såhär stor och går på dagis och tycker det är superkul. Har sin egna vilja och börjar mer och mer växa till en egen liten individ. Varje period är speciell och jag njuter av varje sekund. 

Så nu är en hel del bilder beställda och jag längtar efter att de trillar ner i brevlådan! 
Jag kan bara inte få nog av den här lilla tjejjen, hon är det finaste och det bästa som finns. Hon gör varje dag av mitt liv till den bästa! Mamma älskar dig hjärtat! 

Vi hörs! 

Det här blev många delar av min berättelse om min depression och delvis om hur det var för mig att få ett för tidigt fött barn. Idag vet jag hur lyckligt lottade vi var att hon mådde så bra och att hon fick stanna så pass länge i magen. Jag vet att det finns många därute som har tusen gånger svårare resor än vad vi har haft. Och dom som får fortsätta kämpa med den depressionen och den oron kring sitt barn i många, många år. Men det här var min verklighet då helt enkelt, och så jag har känt kring allting. Jag har många gånger gått tillbaka och undrat som sagt varför jag mådde dåligt, eftersom Freja mådde bra och var en frisk bebis trots gulsot och den andra som hörde till. Jag tror mycket hängde ihop med okunskapen jag hade, att inte vara förberedd och inte ha en aning om vad allt skulle innebära. Om jag hade haft mer kunskap och varit mer förberedd, så kanske inte jag hade behövt varit lika orolig och hamna i den depressionen jag hamnade i.

Idag vet jag att Freja mådde bra och var inte dödsjuk någon gång under tiden vi låg på neo eller första tiden hemma, men jag kände det inte då jag var helt avskärmad och mina tankar var inte där de skulle. Jag väntade hela tiden på att något hemskt skulle hända, och det var väl säkert mycket på grund av depressionen som spädde på allt lite extra. 

Idag önskar jag att vården hade förberett mig mera på vad som skulle hända, det kanske inte hade blivit som det blev då och jag i alla fall hade varit det minsta förberedd tidigare. Jag önskar att man fick mer information om det innan, på rutinkontrollerna. Åtminstone en liten broschyr om neonatalen och för tidigt födda barn och vad som i sådana fall var och vänta. Då hade man i alla fall haft ett hum och haft en chans att läsa om det då när hon var påväg ut i v.30. Jag förstår att man inte vill skrämma upp föräldrar, men informationen skulle nog endå varit bra. 

Jag vet att de här blev väldigt långt, men det har varit skönt för mig att berätta om det. Eftersom jag tror att det är många i min omgivning som inte vet hur allt det här påverkade mig då. Och även för mig själv för att bearbeta, jag har svårt en i idag och titta tillbaka på den tiden.

Idag är jag världens stoltaste mamma till Freja som snart blir två år redan, jag är så himla lycklig. Och även om jag inte vill gå tillbaka och uppleva den tiden igen med att vara deprimerad så skulle jag gjort det tusen gånger om, bara för att få ha Freja här hos oss idag. Även om det var den värsta tiden i mitt liv vid den punkten, så fick jag det bästa man kan få utav det. Freja, min dotter. Så idag kan jag även se den positiva sidan av allt ihop, även om det känns konstigt att säga att det var den jobbigaste tiden i mitt liv men även den bästa. 

Vi "flyttade" in i familjerummet och hade nu Freja hos oss. Hon var ju tvungen att sola i omgångar eftersom hon hade gulsot. Det var heller nått som inte jag hade nån som helst aning om vad det innebar, sköterskorna förklarade för mig att det är väldigt vanligt att för tidigt födda barn får gulsot och att även fullgångna barn kan få sola för att få ner billirubinet som ämnet heter som blir för högt. Men jag blev på grund av detta ännu mer orolig. För att hon fick sola i så många omgångar och att billirubinet höjdes igen efter bara någon dag när hon hade fått sola. Det gav aldrig med sig. 

Freja tog blodprov på blodprov och jag led inombords när hon såg helt blåslagen ut. De stack ju henne överallt, i armarna, i benen, händerna. Ja på alla ställen som fanns för att hitta ett nytt bra kärl för alla prover. Men hon var en så stark och snäll tjej, bara hon fick snutta på den där goda sockerlösningen så sa hon inte ett pip. Hon var så duktig. Men nu ville jag bara att det skulle vara över. 

Jag fick upp hoppet flera gånger över att få åka hem med hemsjukvård, där det kommer hem en sköterska till en ibland, kommer inte ihåg hur ofta men för att hjälpa med vägning och amning osv. Men så fort jag fick upp hoppet så kom beskedet att billirubinet hade gått upp igen och att vi fick ligga kvar för att hon behövde sola. Tror det skedde 3 gånger totalt. Och hela min värld rasa samman för varje gång och jag kände att jag mådde så dåligt över hela den här situationen att jag inte visste var jag skulle ta vägen. 

Under den här tiden fick inte jag vara mamma till henne, utan jag fick vara hennes sköterska. Som tog hand om henne, självklart ville jag göra så mycket jag bara kunde själv med henne då. Men idag när man ser tillbaka önskar man att sköterskorna hade kunnat skött den biten så jag bara fick vara mamma och koncentrera mig på det. 

Var tredje timme skulle hon matas genom sonden, och jag skulle pumpa efter varje mål för att få igång mjölken och för att få fram bröstmjölk till henne som vi kunde ge istället för ersättningen. Så det blev inte mycket sömn. 
Ett exempel är att vid 12 skulle hon sondas, innan jag började sondmata henne skulle blöjan bytas och sonden kollas så att den låg i magsäcken genom att använda sprutan för att se om man fick upp maginnehåll, det tog kanske 40-45 minuter. Efter det skulle jag pumpa som tog en halvtimme, efter det skulle jag ut i rummet och märka mjölken så dom kunde förvara den åt mig tills nästa matning. Då hade klockan redan blivit halv två och klockan ringde igen vid 3. Så höll jag på dygnet runt under hela vistelsen på neonatalen som varade i ca. 2 veckor. Så det var inte så undligt att man var psykiskt och fysiskt helt slut. Jonas hjälpte självklart till med sondmatningen så jag fick sova en halvtimme extra, jag var ju endå tvungen att gå upp och pumpa i varje fall. 

Sen skulle även jag skriva upp på ett schema hon hade, varje gång hon kräktes, kissade, bajsade och hur mycket hon vägde. Även skulle jag ta tempen med jämna mellanrum för att se så den låg bra. Så tiden försvann liksom, till att bara få koncentrera sig på att vara mamma. Utan i mitt huvud snurrade hela tiden tankarna till sondning, vägning, och all skötsel kring henne. Sen även träna på att amma så ofta jag kunde efter varje måltid, så hon så fort som möjligt skulle kunna bli av med sonden och amma från mig. 

 

Den här tiden skulle varit den bästa i mitt liv, men det är en sån extrem känsla idag. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka dit, till hur dåligt jag mådde under den perioden. Det är så ledsamt, jag vill också vara med om den där tiden efter förlossningen när man hamnar på bb, med sin bebis får gå och äta frukost tillsammans med sin sambo och sin nyfödda bebis och sen dagen efter åka hem. Jag skulle så gärna vilja känna och veta hur den känslan känns. 

Under tiden på neonatalen levde jag i en bubbla, jag kom inte ur den. Jag grät nästan dygnet runt, jag ville inte äta bara vara med Jonas och Freja. Men jag spelade fortfarande stark inför familj och vänner. Jag föröskte mest skriva sms med min familj och mina vänner för jag visste att jag inte kunde prata i telefonen med någon eftersom jag inte skulle kunna hålla tillbaka tårarna. Annars valde jag tillfällena klokt där jag visste att jag kunde hålla tårarna inne för en stund, då kunde jag passa på att ringa. Jag ville ju visa folk att jag var lycklig och glad inte att jag var ledsen och ett vrak. För vad var jag egentligen ledsen för? Hon mådde ju bra? 

 

Depressionen kom ju på köpet med allt det här, vet inte om det hade med att göra att jag inte var förberedd på allt som hände eller så skulle depressionen funnits där oavsett men att den blev värre med allt som skedde runt omkring. Depressionen fortsatte även när vi kom hem, gulsoten hade ju fortfarande inte då gett med sig så vi var fortfarande inskrivna men var på permission hemma. Men vi fick istället åka in till sjukhuset varannan dag för att ta prover och kolla så inte billirubinet gick upp för mycket. Jag var supernojjig hemma, kollade henne hela tiden. Ville inte träffa folk, försökte vara glad och skriva hur glad och lycklig jag var. Men så var det ju inte. Jag var självklart glad och lycklig för att Freja fanns men depressionen tog över, men det ville jag ju inte visa. Jag hatar att visa mig svag och ledsen och förstörd inför mina nära och kära så jag höll allt inne. 

 

Det tog månader innan det här började lätta, jag kommer faktiskt inte ihåg när det släppte men det tog många månader. Men en dag kände jag mig trygg med mammarollen jag blev gladare och gladare. Jag kunde ju det här, jag var en bra mamma, och nu kunde jag koncentrera mig på det, äntligen. 

Bild 1 - Dags för blöjbyte och check av sond
Bild 2 - En sovande Freja på neonatalen innan vi fick ett familjerum
Bild 3 - Frejas egna lilla namnskylt med fotavtryck på hennes lilla sovvagn. 
Bild 4 - En helt slut mamma som inte riktigt mår som hon väntat sig.
Bild 5 - När Freja sola var det som att bo i solarium.
Bild 6 - Freja var tvungen att ha små tygsolglasögon och en gasbinda över för att skydda sina ögon när hon sola. 
Bild 7 - Freja tyckte det var ganska så skönt att sola, varmt och skönt. 
Bild 8 - ÄNTLIGEN, vi fick komma hem! 
Bild 9 - Första natten hemma i hennes egna säng
Bild 10 - Efter bara några dagar så slet Freja ut sonden hemma, och vi behövde aldrig sätta in den igen. För helt plötsligt så klarade hon av att amma helt på egen hand. Här en gosig Freja utan sond med pappa Jonas! 

  

Freja kom ut vid lite över nio på kvällen, och blev förd ner till neonatalen. Jonas följde med henne ner dit medans jag blev ompysslad på förlossningen. Sen kom han upp och berättade att läkarna sagt att allt såg bra ut att hon nu ligger på en värmedyna och är uppkopplad till en maskin som håller koll på hennes hjärtslag och syresättning och så vidare. 

Jag var helt inne i min bubbla då, jag ville ner och träffa henne men jag hade liksom ingen brådska. Tror det var vid lite innan tolv igen jag fick se henne igen då vi skrevs ut från förlossningen. Jag kommer ihåg att jag såg henne där i den där lilla "lådan", jag såg en skärm med hjärtslag och syresättning och även den där slangen i näsan. Jag visste att Jonas hade nämnt sonden tidigare när han kom upp på förlossningen, men det var då inget jag reflekterade över, förrän nu. Jag hade ju ingen aning om att hon skulle behöva en sond, att hon skulle vara så trött så hon inte orkade snutta på mig.

Hur länge skulle hon behöva sonden, skulle inte vi snart få åka hem? Då kan hon ju inte ha den där slangen i näsan? Jag var verkligen inställd på att snart få åka hem, men så blev det ju inte men det visste jag inte än då.

Sköterskerna berättade att allt såg jätte bra ut och att hon var en stark tjej. Jag visste inte om jag kunde peta på henne, men efter en stund kom en sköterska in och frågade om jag ville ta upp henne och ligga känguru med henne och självklart ville jag det. 

Det var då jag fick en snudd av den där känslan som alla nyblivna föräldrar pratat om, men jag började gråta. Men inte för den anledning jag ville, utan all den oro som helt plötsligt kommit upp och rädslan över att det skulle hända henne någonting. Även fast läkarna och sköterskorna sa att det var bra med min tjej så var jag endå rädd, jätte rädd. Jag fick dom där riktiga mammakänslorna i vågor, ena stunden var dom där och andra inte. Och känslorna satte sig aldrig utan de kom och gick som dom ville. 

Efter någon timme ville jag bara gå upp och sova, vi var tvugna att lämna henne på neonatalen eftersom alla familjerum var upptagna. Så vi skulle sova uppe på bb själva utan henne. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det på något sätt var skönt för jag skulle kunna få sova. Jag ville sova bort smärtan och alla känslorna. Det kanske låter hårt, men det var exakt det jag kände. Men sova kunde jag inte i alla fall, för mina tankar var på neo med Freja. Tillslut bad jag om en sömntablett, och har för mig att jag somna hyffsat fort. Men sov oroligt och när jag vaknade kändes det som jag aldrig hade somnat. 

Morgonen kom och vi hade turen att när vi kom ner till henne efter frukost, så fanns det ett familjerum ledigt. Där skulle vi få spendera tiden och ha Freja hos oss varje natt vi låg där. 

Fortsättning följer i del 4

Bild 1 - Vårt familjerum på neonatalen
Bild 2 - Sängen där jag spendera nästan 2 veckor
Bild 3 - Första kvällen i familjerummet med Freja hos oss
Bild 4 - En trött Jonas, som försökte få tiden att gå genom lite candy crush! 

    

 

Den 27 december var Mattias och Louise här på en fika. Jag var på mitt sämsta humör och tjatade på Jonas att jag ville åka till ikea och handla allt det sista som behövdes. Spjälsäng och lite annat. Jonas var dock inte så sugen som jag. Men han la sig för mina gravidhormoner och vi åkte. 

Jag kom ihåg att jag blev galen när trådbackarna jag ville köpa som jag hade tittat på tidigare inte fanns. Hela min värld var påväg att rasa samman för de där jäkla trådbackarna. Jag gick med tunga steg men det gick framåt, tur att det fanns sängar och soffor att sätta sig och vila i var tionde minut. I det här läget tänkte jag inte på att ta det lugnt utan var vid den här tiden helt säker på att hon skulle stanna i min mage till v.40. 

Vi hittade i alla fall en byrå och annat till Frejas kommande rum och även en spjälsäng. I slutet på ikearundan kände jag att magen började att säga ifrån. Men tänkte inte mer på det, utan att det var för att jag hade varit igång att det snart går över. Och det gjorde det ju, åtminstone för en stund. 

Väl hemma så skulle Jonas in till stan med Mattias och handla lite annat. Så han bar in alla saker och sa strikt till mig att jag skulle låta detta vara nu och vila. Jag kommer även ihåg att Mikaela kom hit en snabbis efter Jonas hade åkt och pratade lite så då tog jag det faktiskt lugnt som Jonas hade påpekat att jag skulle. 

Efter Mikaela hade åkt satte jag mig i soffan, i tio minuter. Sen kunde jag inte hålla mig, det kan ju inte vara så farligt och börja montera lite. Jag började sakta men säkert, och skulle sen lyfta bort en kartong som stog på en annan. Och då sa det bara klick och det började rinna. Först blev jag helt still och chockad tills jag kom på att det där måste ju vara vattnet som gick. Jag fick i början panik, men fort så blev hela jag lugn och peppad att nu är det snart dags. Jag visste ju inte vad det skulle innebära att få ett för tidigt fött barn och depressionen som senare skulle sätta sig, jag hade inte en aning. Jag hade aldrig fått någon information hur det skulle gå till med ett prematurt barn. 

Väl inne på bb så konstatera läkaren att det inte gick och stoppa, för förlossningen var redan igång. Och när sköterskan kom och sa att det skulle komma upp en annan sköterska från neonatalen och berätta lite mer om prematura barn och vad som händer efteråt, då börade jag fundera lite. Är det nått speciellt med att få för tidigt? Det är väl som alla andra barn man får? Man får vara kvar på bb i 1-2 dygn för att sedan åka hem? Riskerna är väl lika stora som ett normalfött barn har? Ja, ni förstår jag hade aldrig läst om andra förtidiga barn och vad det innebar så jag hade verkligen ingen aning. 

Förlossningen gick snabbt, prematura barn är oftast väldigt snabba ut. Och när hon väl kom ut så fick jag upp henne på mitt bröst en kort stund innan de sprang ut med henne med barnläkare och sköterska och vilka de nu var. Jag var fortfarande i chock att jag hade nu en bebis en liten flicka. Skulle man inte känna mer? Var är den här känslan som alla pratar om? Jag hade inte den tror jag i alla fall inte. Jag vet inte om det var för att jag var orolig för vad som kunde hända, att kroppen stängde av alla känslor för att skydda sig själv om något skulle inträffa. Jag visste ju nu lite mer vad det skulle innebära med att hon kom för tidigt nu, men jag hade ju fortfarande inte en aning om hur mycket mer jag skulle få veta. 

Fortsättning följer i del 3. 

Första bilden - Denna bilden är tagen några minuter innan vi for iväg till ikea, inte en tanke på att några timmar senare skulle vi få en dotter.
De andra bilderna är lite random bilder från förlossningen och precis efter Freja hade tittat ut.

      

 

 

 

 

 

Prematur var ett ord som jag aldrig hade hört förrut innan Freja kom till världen. Prematur är ett ord för ett för tidigt fött barn. Ett barn som är född innan v.37. 

Freja var en väldigt stillsam tjej i magen och jag gick upp nästan 30 kg under min graviditet. Många älskar att vara gravida, men jag var en av dom som inte gjorde det. Jag älskade att veta att vår bebis låg där inne och när hon sparkade och bollade runt där inne såklart. Men jag hatade att vara stor, tjock, ha ont och vara som en stel ko.

Jag blev ganska stor fort, min bebismage syndes redan i v.10. Den var inte stor men den syntes. Jag började vanka redan i v.18 och gick redan då som jag var en gammal tant. Så ja, jag tyckte inte det var speciellt kul. Jag längtade och var så extremt peppad på att få föda och vår bebis skulle få komma ut. 

Jag hade längtat i så många år att få föda barn, så för den saken var jag inte rädd utan bara peppad. Jag ville vara med om det. Kunde det verkligen göra så ont? (Det fick jag ju veta sen, att det kunde det visst). 

I v.30 gjorde Freja ett försök att skrämmas, då jag fick sammandragningar och väldigt ont. Så Jonas och jag åkte upp till bb för att kolla läget. Jag trodde ju verkligen att vi skulle få åka hem så fort vi kom in, men de gjorde olika kontroller och vi blev inlagda för observation under natten. Jag fick behandling som de gör för att stoppa och lätta på sammandragningarna. Och de försvann och "faran" var över. Dagen efter fick vi åka hem, då efter ordination om strikt vila tills graviditen är fullgången. 

Det där med vilan var inte det enklaste, att ligga på sofflocket hela dagen mitt i en kommande flytt till vårt nuvarande hus. Ja, ni kanske hör. Det är inte så lätt. Sen fick även läkaren mig att känna det som att det inte var så farligt, att det kommer nog inte ske för tidigt. Bebisen kommer nog stanna kvar. 

Vi var även på en rutinkontroll en vecka efter detta skedde hos vår barnmorska. Hon såg att vi hade varit inne, och hon började prata på om att det var absolut inget att oroa sig för, att det är väldigt ovanligt att det sker. Så det gjorde mig ännu mer säkrare på att jag skulle gå full tid. Jag förstår ju självklart att det säkert är så. Men just idag skulle man hoppas att läkarna skrämde upp än lite mer och berättade redan då vad jag i sådana fall hade att vänta mig, så man skulle varit lite mer försiktig och förberedd. 

Jag började lätta mer och mer på gränserna och tillslut var jag nästan som vanligt igen. Jag försökte inte bära och ta det lugnt. Men när jag var själv hemma när Jonas var på jobbet, då ville jag ju stapla dom där kartongerna på varandra för att få det så snyggt som det bara gick bland alla kartonger. Och då, dum som man var gjorde man det. 

Jag vet inte om Freja hade stannat längre i magen även om jag skulle ha "skött" mig, men det skulle varit värt ett försök i alla fall. Läkarna hittade ju ingen orsak heller till varför, varför inte jag gick hela tiden och Freja ville ut. Många tror och även jag själv att jag inte är gjord för att bära ett barn i 40 veckor. Jag är väldigt kort, 152 cm och vägde då mellan 44 - 47 innan jag blev gravid. Min kropp orkade kanske inte lägga på sig så mycket i vikt. Eller så orkade bara Freja inte ligga där inne längre och gro. 

 

Fortsättning följer.

 

Som rubriken lyder, dags för en ny start. Bloggen har varit nere väldigt länge nu, men har inte riktigt haft lust att blogga något tyvärr. Det är lite tråkigt när man tänker tillbaka, eftersom när man får barn kan det vara lite extra kul att ha vissa saker dokumenterat och sparat någonstans. 

Det här kommer nog inte längre vara direkt någon fotoblogg eftersom att jag när Freja kom till världen, helt tappade intresset för att fota. Jag har självklart fotat Freja en HEL del, men mest lite vardagsbilder och sådär. Nu är det fokus på mitt liv som mamma till Freja och mitt liv runt om det. Och såklart så blir det säkert en hel del bilder också. 

Min tidigare design tog jag bort. Ska försöka få hjälp av någon mer kunnig än mig att få till en stilren design som är personlig. Men nu så länge får ni stå ut med utseendet som det är. 

Ja, vad har hänt sen den 11 Maj 2013, då mitt senaste inlägg skrevs? Jo, en hel massa, så självklart går det inte att printa ner här. Men Freja har växt och fyller redan 2 år den 27 december, tiden går som alla säger så otroligt fort. Men det är så kul att se nu när hon utvecklas och blir en egen individ som har sitt humör exakt där mamma har sitt. Hon är en försiktig liten dam som har tagit tid på sig med det mesta, men jag kan säga att det varit ganska så skönt endå. Men hon lär nog ta igen allt det där snart med hennes humör som börjar komma fram mer och mer. 

Jag tar det kort idag och startar om på en ny kula helt enkelt så blir inget ingående inlägg. Utan det får räcka såhär. Tänkte faktiskt slänga upp ett inlägg här senare eller imorgon om hur det har varit att få ett barn för tidigt. Freja kom ju i v.34+5, inte jätte tidigt som många andra och därav har svårare resor än vad vi hade, men det var endå en jobbig början. Och heller inte den början man hade tänkt sig. 

Vi hörs snart!