Nu är vår Freja här!

Bloggen har inte varit i full gång den senaste månaden kan jag ju säga, men det är kanske som alla vet en orsak till det. Och det är att vår dotter kom den 27 December, blev en liten tjej på 45 cm och 2245 g. 
Hon kom i v.34 + 5 ca. 5 veckor för tidigt, blev en liten prematurbebis. 

Hon blir 4 veckor imorgon, tiden bara springer iväg. Men det har varit en jobbig period med mycket sjukhusmiljö. Vi var inlagda över nyår och ettag därefter eftersom hon inte gick upp i vikt och var så trött pågrund av ett för högt billirubinvärde, gulsot. Så hon fick ha sond de första veckorna, så jag levde för att pumpa för att hålla igång och få igång mjölken så jag sen skulle kunna amma.

Vi har varit inskrivna på neonatalen sen den 27 december och blev i måndags utskrivna. Har inte legat inne på sjukhuset hela den här tiden utan varit hemma på "permiss" för att åka in i princip varannan dag för att ta blodprover för gulsoten som inte velat ge med sig. I torsdags blev vi inlagda igen för att vara kvar över två nätter för att sola våran tjej åter igen, i lördags tog de prov igen och det var så pass lågt så vi fick åka hem igen. Sen i måndags var vi inne igen för en billicheck (man mäter gulheten i pannan) och den var så bra så vi blev utskrivna. Läkarna kunde dock inte lova att det var över, men hon litade på att vi nu känner vår dotter så pass bra att vi har lärt oss att se och märka om värdet går upp för mycket. Så nu hoppas vi att hennes lever mognar på sig så hon klarar att bryta ner det här ämnet själv så gulsoten släpper och vänder neråt och håller sig där. 

Jag har mått riktigt dåligt under den här tiden, och ser verkligen upp till dom föräldrar som lever med sjuka barn hela tiden. Om jag mår såhär dåligt över min dotter som i princip är frisk och inte är i något direkt allvarligt tillstånd, hur mår dom föräldrar som lever med allvarligt sjuka barn som alltid måste ha en nära kontakt med sjukhus? Det är nog bland de starkaste människorna som finns. Den oron man har som mamma för sitt barn är något man inte kan förklara i ord. Nu förstår man sina egna föräldrars oro dom har haft som man har stört sig på när man var yngre. 

Förlossningen gick bra men den gick fort lite för fort, men hellre det än att den tar allt för lång tid :)
15.00 gick vattnet hemma och 21.05 på kvällen låg hon på mitt bröst.
Förlossningsberättelsen är det många som vill läsa men den får ni senare, har inte riktigt haft tid att sitta och skriva klart den och sen har man inte kommit in i vardagen hemma eftersom alla sjukhusbesök hit och dit.  

Men vi är lyckliga, så lyckliga över våran finaste skatt. Våran Freja, kan inte riktigt fatta det än att man är mamma, det är en sjuk känsla men underbar. Idag kom även det första riktiga leendet, efter grimaser och läten ifrån mig så fick jag flera smile tillbaka, min mysgris! 

Vi får se när nästa inlägg kommer, helt plötsligt har man inte lika mycket tid eller ro i kroppen att sitta här. Undra varför? ;) Puss o Kram på er alla! 
























Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: